Efter en hysterisk dag/afton/kväll pga löningsfredag och en FET miss i schemaläggningen så gav jag upp alla planer om en after work, köpte med mig en ciabatta och nötter, drog hem och intog soffläge. Har dippat ciabattan i hummus  och tryckt i mig varenda liten nöt nu. Upptäckte i veckan att jag är magisk på göra hummus. På riktigt, helt stört god! Recept på förfrågan.
Ska man käka vitt bröd, mandlar och hummus så får man tammetusan göra något så man är värd det.
Så ikväll har jag gjort någonting som skulle göra pappa och farmor jättestolta.
Eller kanske inte JÄTTE men lite mer stolta över mig iallafall. Ett litet steg framåt. Töp. Hihi.
 


Såhär glad är jag när jag är brun och inte vet om jag någonsin tar mig hem från thailand igen. KUULT!!

Nu till en annan sak.
Idag har jag upptäckt en sida av mig jag inte visste att jag satt och höll på. Nämligen den arga sidan. Givetvis har jag flippat ur och varit förbannad, men det är i min hemmiljö och ungefär en gång per år, eller på gabban och det gills inte. Eller bara lite låtsasirriterad på gymmet för att min järnhäst är upptagen. Eller arg på mig själv så jag gråter och grimasierar mot mig själv i en spegel.
Så efter, snart,  tjugoen år, upptäcker jag den arga sidan. Det var en spännande känsla. Ville vända ut och in på mig själv, slita av håret och elda upp min kalender.
Wikipedia: "stark negativ känsla av att någon annan gjort något fel, eller att något inte skett som önskat".
Mycket negativ sinnesstämning alltså.


Om jag är upprörd över någonting så brukar jag med lite eftertanke kunna antingen förstå problemet, eller acceptera det, eller hitta en lösning. Men frustrerande nog så kändes det lite som själdöd denna gång. Kom inte fram till någonting. Förstår ingenting. Accepterar definitivt ingenting.

/Uppgiven, uppriven, tagen för given, sviken, besviken, behov av samtal från ursviken.