Det sjuka är att jag personligen berättat om mig och markus för kanske 10 personer. Ändå vet varenda jävel jag träffar att det är slut. Folk jag knappt känner vet. Så kan det gå. Egentligen behöver jag nog inte skriva här vad planen för den kommande tiden är, för de har jag berättat för samma antal. Så det skiter jag i för tillfället.

Hur mitt liv sett ut senaste dagarna är deprimerande, jag har tränat (midre än vanligt), ätit (TRÖSTätit dessutom, gudändå), lyssnat på Lars Winnerbäck (och gråtit), och jobbat.
Förstår inte varför jag varit så himla ledsen när det var mitt val att göra så här. Önskar att jag hade lite tidigare erfanheter så jag visste hur det ska vara. Eller nej förresten. Vid närmare eftertanke är jag glad att jag sluppit må såhär innan. Det är psykiskt påfrestande. Och fysiskt för den delen.
Men imorgon är det bra igen, lovar. Imorn ska jag vakna upp som en ny mej, en ny men ändå exakt samma som jag brukade vara. Hahah alltså de låter som om jag varit deppad i typ hundra år istället för en vecka. Men de är okej va, en deppar-vecka utimellan? 



Tack och hej, sovtajm