Fredag, det känns som måndag. Därför bestämmde jag mig för att ta en hemmakväll dvs inte göra någonting alls. Hämtade Gabbe i stan efter jobbet, efter träningen. Bjöd henne på en middag bestående av vad som fanns i huset. Kroketter, tomat och ketchup för min del, beasås för henne. Såg en halvtråkig Bond-film efter maten, eller tjaa, jag såg. Gabbs sovde. Mamma och Pelle kom hem från pepparkakeland, från min resa. Dom har haft det underbart. Synd, får man säga så?

Kollar igenom gamla kort i dessa nya tider. Inte för att jag längtar tillbaks, skulle förmodligen få krupp ifall jag gatt leva i repris. Det som har varit har varit, bra eller dåligt, på gott eller ont, folk förändras. Tyvärr. Och tur i vissa sammanhang. Jag påstår inte att jag är samma person som för två-tre år sen, men de är ingen annan heller. "People change" har jag för mej att en låttitel lyder. Sant.
Jag saknar däremot vad som fanns runtom, i synnerhet en person. Min bästa vän. Saknar hur vi kunde snacka i telefon flera timmar om allt mellan himmel och hav. Hur vi planerade allt kul för framtiden. Minns du? Jag har försökt så otroligt mycket, ringt, skrivit, smsat. Utan respons. Anar att jag skrivit det förr, man måste vara två för att någonting ska fungera. Min vän skaffade en ny, en av det andra könet som tog all tid. Slängde luren, steg till en annan division. Vi möttes inte mer. Hahah faktiskt är det patetiskt. Min nummer ett, min förebild och bästa vän i så sjukt många år, vi har inte setts på mer än tolv långa månader. Pratar vi så pratas det över msn, ytligt, som en människa man just träffat och försöker lära känna.
Vi växte nog ifrån varandra helt enkelt. Iallafall en av oss, och det va inte jag.  
Jag är inte personen som står och väntar på bättre tider. Den dagen min vän inser att hon står ensam kvar, så visst, damma av mitt nummer. Jag finns fortfarande här, samma tio siffror bort som innan. Skillnaden, jag är inte samma tjej. Fortfarande äckligt menlös, svarar och är inte det minsta sur. Men på ett annat sätt. I nuläget rätt sätt.