Detta är stort, för första gången har jag verkligen hållit mej från datorn i flera dagar mer än att sitta för att det är nödvändigt. Typ skriva klart talet (okej, ja hann checka msn osv lite snabbt men de gör ingenting ju). Talet iallafall. Skriva kan jag, det vet jag. Norran ville ju ha mej som reporter. Synd att jag va ung och dum, ansåg att det räckte med ett helgjobb på Frasses så tackade nej. Konstig känsla att säga att jag  v a r  ung och dum!
Hur som helst så skrev jag ett tal som räckte 5 blankt att prata. Perfekt eller hur? Så vad är hindret?
Det ska ni få svar på.
JAG är hindret.
Det finns absolut ingenting som jag hatar så otroligt mycket som att prata inför folk. Hata är ett starkt ord, och jag använder det bara då det är absolut nödvändigt. Mamma brukar fråga mig hur det kommer sej att jag är så kopiöst värdelös på prata inför folk när jag annars inte går få tyst på. Det har jag tyvärr inget svar på. Men igår läste jag mitt tal för farsgubben typ tjugo gånger. Faktiskt så tog det emot att läsa de för han första gången, min pappa, som jag litar på mest i världen (näst efter mej själv såklart), min pappa, han som kan allt. Slutade iallafall med att jag kan mitt tal utantill, håller ett bra tempo och har ett ganska okej tal tack vare pappa.
Imorse vaknade jag, klev upp, sminkade mej, stekte ett ägg och la på hårdbrödmackan. Ägget på mackan gjorde ja varken för att jag brukar eller för att ja gillar de. Var kortslutning i mitt annars vaakuumfyllda huvud pga nervositet. Det va inte så gott iallafall.
På bussen sover jag alltid gott, djupt, dreglar och gnisslar tänder, snarkar och går i sömnen. Ungefär. Men inte idag inte, mina kollpluggar vägrade vila för en sekund och vad jag än försökte tänka på så ploppade bara talet fram. Typiskt, ingen sömn. Tiden gick både för fort och för sakta genom Digitalt skapande. För fort, för taltiden närmade sig, men för sakta för att dagen skulle va förbi. Vi gjorde en jättefin sol som fastnat i horisonten.
Så känner jag mig då det gäller att hålla tal, en rätt bra beskrivning faktiskt: En sol som fastnat i horisonten..

TAL-TAJM!! Rebecca, Simon, Kajsa, Malin, J A G..... Min röst började darra, blev svimmfärdig, fick handsvett, rodnade, tappade bort mig, fortsatte, tittade upp från papperna, darrade på rösten, tittade ner igen, pratade för fort, tittade upp och så fortsatte det. Fem evighetsminuter..
Men jag klarade det, och faktiskt så är jag grymt stolt över mig själv. Jag är ingen höjdare på prata, har aldrig varit men kommer förhoppningsvis att bli. Så att jag fixade det, la in lite konstpauser och tittade upp från papperna- för mig var det ett stort steg. Solen lyckades få ännu en stråle upp över horisonten.

Nu sitter jag hemma och jag är faktiskt, tro det eller ej, skakis än. Men med en stor kopp jordgubbste och en stor säng så ska jag ordna nya krafter för att anta nästa utmaning ;)