Tro inte att jag lider av karaktärsbrist som är tillbaks, men min tidsbrist håller på försvinna. Då jag för tillfället är inne på sista skolrycket, tentapluggar, har en stressfraktur i foten och inväntar varmare tider så hittar jag små luckor i vardagen mest hela tiden. Luckor som jag hellre väljer att spenderar skrivandes här, än på att tugga tuggummi eller bara filosofera.
Tänka, känna, grubbla, tråna, tråka ut mig själv och känna mig förfallen.
Sitter och tittar ut på solen, det är dax att gå ut och göra något åt saken. Men så var det något som hade gått snett, trots att jag gjorde allt som planerat och nu, i ren protest, sitter jag med en nött fot och värsta ledan, lite besviken på livet. Lever samma dagar men utan innehållet. Saknar alla ögonblicken på västerbron kl 05.30. Saknar pluggpauser. Saknar att ha på mig klackar. Saknar löpning. Saknar nästan tillochmed spinning. Nästan.. Några veckor counting down.

Påminner mig själv, en söndag som denna:

Keep on

laughing,

Darling