Livet är en dans på rosor och en dans på rosor utvecklar ingen tyvärr.
Att hålla sig på tårna.
Jag har gått in i en period av mitt liv, då jag inser att de där 30-40minuterna på facebook varje dag faktiskt slutar i 200h/år. Vilket är fruktansvärt mycket timmar. Och jag har gått in i en period i mitt liv då jag har bestämt mig för att inte få sämre än bästa möjligt på någonting, varken kontrollskrivningar eller tentor eller i träningssammanhang eller i matlådor eller på jobbet. Jag är så satans trött på alla som fixar att vara bra hela tiden, men jag respekterar det. Grymma på allt det dom gör. Och nu, tack vare dom, behöver jag faktiskt inte ifrågasätta mig själv hela tiden. Jag behöver inte vela eller fundera. Jag vet precis hur dom gör och därmed precis vad jag är tvungen göra för att inte vara sämre.
Vill man någonting och strävar någonstans, kanske tillochmed, som jag, har utfärdat inte bara ett utan flera löften till sig själv, så blir man otroligt besviken på sig själv om inte det uppfylls. Hur ska andra kunna lita på mig om jag inte ens kan hålla mina egna löften..?
Visst. Motgångar, nederlag och besvikelser, hör till. Man kan inte lyckas med allt. Den stora avgörande detaljen är vad man gör i nästa steg efter ett misslyckande. Man måste ha en plan och varje dag göra någonting som för en närmare målet, simple as that och här säger jag nu farväl på ett tag. Tills den dagen jag återigen kan ta någon halvtimma att spendera på något irrelevant.
På återhörelse mina vänner.
(Tiden det tog att skriva detta inlägg kunde jag spenderat på en sida i matematikboken, eller kört slut på magen eller tvätta bort sminket samt borstat tänderna och planerat morgondagen.)
Jag har gått in i en period av mitt liv, då jag inser att de där 30-40minuterna på facebook varje dag faktiskt slutar i 200h/år. Vilket är fruktansvärt mycket timmar. Och jag har gått in i en period i mitt liv då jag har bestämt mig för att inte få sämre än bästa möjligt på någonting, varken kontrollskrivningar eller tentor eller i träningssammanhang eller i matlådor eller på jobbet. Jag är så satans trött på alla som fixar att vara bra hela tiden, men jag respekterar det. Grymma på allt det dom gör. Och nu, tack vare dom, behöver jag faktiskt inte ifrågasätta mig själv hela tiden. Jag behöver inte vela eller fundera. Jag vet precis hur dom gör och därmed precis vad jag är tvungen göra för att inte vara sämre.
Vill man någonting och strävar någonstans, kanske tillochmed, som jag, har utfärdat inte bara ett utan flera löften till sig själv, så blir man otroligt besviken på sig själv om inte det uppfylls. Hur ska andra kunna lita på mig om jag inte ens kan hålla mina egna löften..?
Visst. Motgångar, nederlag och besvikelser, hör till. Man kan inte lyckas med allt. Den stora avgörande detaljen är vad man gör i nästa steg efter ett misslyckande. Man måste ha en plan och varje dag göra någonting som för en närmare målet, simple as that och här säger jag nu farväl på ett tag. Tills den dagen jag återigen kan ta någon halvtimma att spendera på något irrelevant.
På återhörelse mina vänner.
(Tiden det tog att skriva detta inlägg kunde jag spenderat på en sida i matematikboken, eller kört slut på magen eller tvätta bort sminket samt borstat tänderna och planerat morgondagen.)
