Igår var det återigen dax igen. Dax för mig att göra en av de saker jag gör allra sämst. Att packa inför en resa. Jag som normalt sett står på affären och velar mellan kalkonkött eller rökt skinka i tio minuter. Sen ändrar mig vid kassan. Som inte kan göra mig klar på morgonkvisten på mindre än en timme. Byter skor sjutton gånger innan jag lämnar lägenheten. Jag har sådan fruktansvärd beslutsångest att det till och med var jobbigt att välja ut några exempel att skriva här.
 
Eftersom jag vet hur det fungerar så gav jag mig själv OK att ta ett glas vin samtidigt som packningen började nalkas, hade en öppnad flarra som skulle vara slösaktigt att hälla bort. Lugna nerverna lite. Smakade ur resegodiset under kvällens gång, och plötsligt var det bara dom torra godisarna kvar.
Efter att jag prövat bikinisar i hundra år, insett den blekfeta katastrofen, valt ut mina fem favoriter samt fem olika solglasögon, sex par klackade skor och (ja, ni fattar vart det bär av) fem shorts och volleyboll så var klockan nolltvånollnoll och lillhjärnan gick på högvarv.



Ångest; dels för att jag åt upp fredagsgodiset på en torsdag och dels för att jag är så kopiöst dålig på packa.

Så jag lade mig för en sista natt i min otroligt extremt sköna säng. Sov som på nålar och har vaknat i panik, skrivit ner saker jag glömt och saker jag ska packa ur.

Happ. Så nu sitter jag här, halvpackad, nyfikat och näst intill panikslagen med en kaffekopp i handen och undrar hur faan jag har tänkt få ihop det här.



Kos baby, lets go.