Det händer att tiden stannar. Det går knappt andas, man vill inte andas av rädsla för att spräcka bubblan. Ögonblicket. Än en gång på en plats som inte är den normala eller för den delen optimala, mitt i ett steg. Än en gång, upplever jag hur svårt allt är att förstå och ta in. Ändå kan jag tycka att jag borde ha lite lättare att förstå. Men det går aldrig lära sig, det är charmen.
Man förändras varje dag, men jag är alltid jag. Tiden har sin gång och man lär sig eftersom. Vad som är viktigt, mindre viktigt, vem vad och hur man vill vara. Jag ångrar ingenting, allt ont för med sig någonting gott och vice versa, men jag funderar mycket på vad jag tänkte just då? Jag mår lite illa. Kanske var det så att jag inte trivdes med mig själv eller livet. När man trivs syns det och framförallt känns. Sluta upp och säga ifrån. Det är när man torkar av kinden med handen och får känslan att det är nog. Det är då man ska förstå innebörden och verkligen göra så. Lova sig själv att aldrig mer falla tillbaks eller titta tillbaks. Förstå sitt egna värde.  
Jag trivs här och nu.


Men när huvudet töms på tankar av bara en doft och allt annat blir obetydligt då?